Ur Smålandsposten N:o 144 Tisdagen den 10 September 1935.
Tåg i gång utan lok-personal.
En äventyrlig färd på Borås –
Alvesta järnväg.
Tåget gav sig iväg, då lokpersonalen skulle avkoppla varmgången vagn.
Passagerarna på nedgående eftermiddagståget i söndags på linjen Borås – Alvesta fingo vara med om en upplevelse, som några ögonblick blev mycket uppskakande för dem, men som i verkligheten icke innebar någon större fara. När tåget hade kommit till Bors station, skulle lokpersonalen se till tågsättets sista vagn, som hade gått varm. Man beslöt att koppla av vagnen. Medan konduktören gick mellan sista och nästsista vagnen för att verkställa en del av kopplingen, sysslade förare och eldare med avkopplingen av vacuum-bromsens ledning. Det var ej deras skyldighet, men de hade gjort det i ren tjänstvillighet. I samma ögonblick som man bröt ledningen, slogos givetvis tågets bromsar från. Då föraren av någon anledning icke hade strypt ångan på tågets lokomotiv tillräckligt utan sådan fanns kvar magasinerad i visst mått i maskinen, gav sig tåget iväg på egen hand, så snart bromsarna släppte. Detta gick så hastigt, att varken eldare eller förare hunno fram till loket – föraren snavade förresten och föll omkull. I en penibel situation kom konduktören, som befann sig mellan de två vagnarna. Han sprang med ett stycke men lyckades sedan genom en skicklig manöver lägga sig raklång mellan spåren, så att vagnen gick över honom utan att skada. Tåget rullade iväg med den varmgångna vagnen!
På tåget hade städerskan genast upptäckt, att tåget kommit i gång utan personal på loket. Medan hastigheten ökade mer och mer och passagerarna började bli gripna av panik, drog man i nödbromsen, men denna fungerade naturligtvis icke, då ledningen var bruten. Då beslöto två passagerare att själva söka stoppa tåget. Det mötte inga oöverstigliga hinder att komma fram till loket. Godsfinkan mellan passagerarvagnarna och tendern var genomgående, lämmar kunde utläggas mellan vagnarna, och över tendern fanns en brygga. De två männen, brevbärare Sjölander, Värnamo, och järnvägsarbetare Persson från Smålands Rydaholm, lyckades också uppnå loket mycket snabbt, och hr Persson, som kände till, huru maskineriet fungerade, slog genast ifrån ångan, varefter tåget stannade och passagerarna drogo en lättnandens suck. Man hade åkt c:a 3 kilometer utan lokpersonal.Från Bors station utgick under tiden en dressin efter de bortspringande lokmännen, men dessa hunno fram till tåget före dressinen. De hade presterat en verklig maratonlöpning. Förskräckelsen hade gett dem jättekrafter, och man såg av fotavtrycken på banvallen att de gjort 3-metershopp framåt. Tågsättet backades sakta tillbaka till Bor. Man körde sakta, men ändå rök det friskt från den skadade vagnens lager.
Någon katastrof hade dock knappast kunnat inträffa, även om tåget icke hade stoppats, förklarar men på sakkunnigt järnvägsmannahåll. Den ånga, som fanns kvar i maskinen, när tåget började rulla, hade icke räckt till mer än högst en kilometer till, säger man. En uppgift, att tåget hade kommit upp i en hastighet av 120 km., är oriktig; högsta hastig-heten torde ha varit c:a 80 kilometer. Under sådana förhållanden hade det icke varit någon risk att passera den S-kurva, inför vilket tåget hejdades.
Ledningen för Borås – Alvesta järnväg yttrar själv i en kommuniké om denna sak:
”Ehuru missödet i och för sig är beklagligt, hade det ej kunnat få några vidare följder. Det obemannade tåget gick från Bor station på ordinarie tid och var väntat på stationerna, vilkas personal såväl som grindbevakningen voro på sin post. Stationerna voro dessutom genom tågledningen varskodda om att lokpersonalen ej var med. Under alla förhållanden hade tåget emellertid utan ny påeldning ej kunnat taga sig fram till nästa station”. Ledningen säger, att tåget stannades efter att på fyra minuter ha tillryggalagt cirka 3 km., vadan det haft en medelhastighet av omkring 45 km. – Jag har aldrig under min 33-åriga järnvägsmannabana sett ett tåg starta med sådan hastighet som detta, förklarar stationsinspektor O. Arrhenius i Bor. Min första tanke, när tåget for iväg, var den: Vad menar lokföraren! Men så fick jag se eldaren stå kvar på bangården, och ögonblicket därpå upplyste man mig om att lokföraren även blivit kvar. Det var kusliga sekunder innan vi fingo klart för oss, att olyckan blivit avvärjd, försäkrar hr Arrhenius.
Även om färden sålunda näppeligen kunde ha fått någon katastrofal utgång, var det naturligt, att passagerarna voro högeligen oroliga, så länge den varade och livligt hyllade man de män, som oförväget hade givit sig åstad att söka stoppa tåget. Med tåget medföljde ett 40-tal Växjö-seminarister, som varit på västkustresa, och när hr Persson lämnade tåget i Smålands Rydaholm, blev han avtackad av dessa med en sångarhyllning och hurrarop.
Texten hämtad ur nämnda tidning och nedtecknad i april 2012 av
Anders Ring, Vislanda.